Konkurs

Ullis och Jerker i Hedemora folkets park våren 1980Ullis och Jerker i Hedemora Folketspark våren 1980. Foto: Jan ”Joppen” Olsson

Konkurs (hösten 1979 – vintern 1980)

När Thomas Fredriksson slutade i Caperdonich hösten 1979 visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Thomas hade haft en viktig roll när det gällde den musikaliska inriktningen och mycket annat.

Vi började improvisera. Ulrika var fortfarande vår röst men vi diskuterade ett manligt komplement. En röst som inte kom från gruvan utan mera från ovan jord. Jerker som hade en utmärkt röst ville inte axla rollen.

Torbjörn Staaf som spelade klaviatur med oss föreslog en gammal barndomsvän från Märsta som hette Anders. Vi kom överrens om att prova honom. Samtidigt hoppade Torbjörn av och vi var en man kort. Det var nu jag fick den ljusa idén att enrollera Der Wunderkind aus Åkargatan – Ola Höglund. Ett drag som jag aldrig ångrat.

Ole, Ullis och Åke repar inför Humus vårrevy 1980Ole, Ullis och Åke repar till Humus vårrevy 1980. Foto: Jan ”Joppen” Olsson

Från Caperdonich till Konkurs
En av följderna med att Thomas slutade var att vi tvingades börja tänka själva. Som en markering och start för nyordningen bytte Caperdonich namn till Konkurs. Det betydde också att jag började skriva låtar på allvar. Vi måste ju ha låtar för att ha något att spela. I en intervju med Caperdonich hade Thomas och jag uttalat oss och sagt: – Varför ska man skriva egna låtar när det redan finns så mycket bra musik. Hmm, ett något oövertänkt och dumt påstående kan man tycka. I vilket fall, jag upptäckte att det var skitkul att skriva och gjorde det så fort jag kom åt.

Konkurs på Åsgatan i maj 1980. Foto: Ulf HaaseKonkurs på Åsgatan i Hedemora i maj 1980. Foto: Ulf Haase

Tid för te

Vår nye sångare Anders, bodde kvar i Märsta men kom upp och repade på helgerna. Anders hade långt hår, såg bra ut och sjöng faktiskt bra. Han var rent musikalisk. På den här tiden bodde jag tillsammans med ett gäng andra vinddrivna själar i ett pseudokollektiv på Stationsgatan 1 i Hedemora.

Lägenheten var stor och det fanns alltid en soffa att krascha på om man inte hittade hem. Lägenheten på Stationsgatan är så pass viktig att den kommer att få sitt egna lilla kapitel senare. I vilket fall. Anders kom alltså upp.

Vi repade och jobbade faktiskt hårt. En sak med Anders var att han tyckte mycket om te. Han tyckte så mycket om te att han alltid hade en egen burk med sig när han kom till Stationsgatan. Nu var ju te inget nytt. Det var ju faktiskt en av dom stora innegrejerna redan på 1960-talet. Alla använde te. The Beatles, Rolling Stones, Pink Floyd, The Rutles och den störste te-drickaren av alla, Bob Marley.

Under vintern spelade vi in ett gäng låtar som tyvärr inte finns bevarade i någon form. Vi var ambitiösa och målmedvetna och började bygga upp en ganska gedigen låtlista.

När vintern vältrade över i vår försvann Anders mer och mer. Kanske började vägen från Märsta till Hedemora kännas för lång, kanske hade priset på te gått upp så att han inte längre hade råd att göra resan. Till slut hade han blivit så lättflyktig att han inte syntes längre. Vår sångare hade helt enkelt gått upp i rök.

Jerker, Darren och Sillen tar sig en stänkareJerker, Darren och Sillen tar sig en stänkare innan giget. Hedemora Folkets Park 1980. Foto: Jan ”Joppen” Olsson

En kväll – tre band

Nu var det Jerkers tur att komma med ett genialiskt förslag. Blygsam som han var föreslog han inte sig själv som ny sångare, vilket han kunde ha gjort för han var och är en bra sångare, utan han föreslog en talang från Säter som hette Georg Hurtig.

Vi började repa in Georg som hade en röst som kunde liknas vid en förkyld Ulf Lundell. Det funkade hyfsat förutom att det var lite problem med timing och en och annan sned ton här och där. Men vem är väl jag att döma.
Daltons farm (bilder – Jan ”Joppen” Olsson)

Den stora händelsen under våren var en spelning i Folkets Park. En kväll – tre band. Doc Hunters, New Outlaws och Konkurs på en och samma kväll. New Outlaws legendariske sångare Darren visade hur en slipsten ska dras och stänkte på whisky så det stod härliga till i logen bakom scenen.

Jag fick nog både en det ena benet, en i det andra och en i alla kroppens övriga ben också, innan det var dags för Konkurs att äntra scenen. Som jag minns det gjorde vi nog en ganska bra spelning trots allt.

Konkurs live i Folkets park våren 1980Konkurs live i Hedemora Folkets Park våren 1980. Foto: Jan ”Joppen” Olsson

Taxi & polis

Georgs tid i Konkurs blev kort. Innan sommaren hade han slutat och vi började köra sång på Ulrika, Jerker och mig. Vi övade stämmor, vi sjöng lead på olika låtar och vi fortsatte skriva låtar. Jag ska villigt erkänna att jag skrev ett par riktiga bottennapp som till exempel Dimman börjar lätta och Hon vinner. Sen fanns det låtar som jag faktiskt fortarande är lite stolt över som Kom kväll, Egoism och På ruinens brant.

När det blev sommarlov var vi tvungna att flytta ut från vår replokal i Vasaskolan för att golven skulle bonas. Helt sonika flyttade vi hela riggen till vardagsrummet på Stationsgatan. Det var bara att kliva rakt ur sängen, göra sig en kopp kaffe och greppa basen.

En kväll var Peter Lönnborg uppe och jammade. Helt plötsligt stod två stadiga poliskonstaplar i dörren och bad oss sänka ljudet för att gubbarna på Taxi hade klagat på oväsendet. Vi repade också till årets Humusrevy där vi var husband och gjorde en spelning på Åsgatan under Hedemora marknad.

Rep på Stationsgatan 1 i juni 1980Rep på Stationsgatan i juni 1980. Foto: Jan ”Joppen” Olsson

Jag blev både glad och smickrad när Jerker förra året gjorde en nyinspelning av Sommarkväll. Dessutom är det en mycket bra version där låtens andemening verkligen kommer till sin rätt. Tack Jerker!

Sommarkväll (Kom kväll) – Jerker Green 2009

Your browser does not support the audio element.

Clemens Club

Under sommaren började två tjejer från Stockholm att hänga på Stationsgatan. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad dom hette men en av dom jobbade på en närradiostation i Stockholm som hette Clemens Club. Hon undrade om vi inte kunde göra en inspelning och komma ner till Stockholm och vara med i programmet.  Inspelningen gjordes i vardagsrummet och ett par dagar senare var vi på väg till Stockholm och det stora genombrottet.

Programmet direktsändes mitt i natten från en studio på Kammakargatan. Vi intervjuades och låtarna spelades. Sedan – tystnad. Vi var ganska nöjda ändå när vi åkte hem med nyinköpta t-shirts och gott hopp om framtiden. Det var också under den här tiden som jag under en vild natt på ”Daltons Farm” fick tillnamnet ”Sillen”.

Ola testar licks i aulan

Ola testar licks i aulan

Indiansommar

Ola började bearbeta mig med ny musik som han sammanställde på blandkassetter. Han visste precis hur han skulle gå till väga. Han började med att spela Stranglers. Uppbyggnaden i deras version av Burt Bacharach-klassikern Walk On By var för mig en direkt plankning av The Doors Light My Fire som jag älskade, ändå hade den något helt eget, en aggressivitet som inte fanns i The Doors. Det fanns ingen sentimentalitet i Stranglers Walk On By.

Sen blev det Sex Pistols, TT-Reuter, Joy Divsion och mycket annat som var nyttigt för en gammal traditionalist som jag att höra. Varma nätter kunde vi sitta på balkongen ut mot Stationsgatan-Åsgatan, dricka öl och vin och diskutera musik. I slutet av sommaren gjorde vi en ny demoinspelning. Den här gången fick vi hjälp av Ole Bäck. Inspelningen gjordes i Vasaskolans aula.

Både kvalitén på låtarna och inspelningarna var bättre än tidigare. Låtarna var nya och hade skrivits under sommaren. Det jag minns mest från inspelningen var att vi efter varje tagning gick ner till Ole i en av logerna under aulan för att se om vi satt allt som vi borde, och hur han ruskade på huvudet och sade till oss att gå upp och göra om. Vi gjorde sång- och percussionpålägg i Kjell-Åke Olssons källare uppe på Svedjan. Nu lät Konkurs bättre än någonsin tidigare och vi var redo för höstens drabbningar.

Demoinspelningarna sensommaren 1980

Ole Bäcks inspelningar av Konkurs sensommaren 1980 består av fem låtar. Låten Kafé Apati ärvdes från Caperdonnich och hade redan ett par år på nacken. Egentligen ska Tomas Kärnbo ha äran för själva titeln. Det var han som med poetisk precision gav Centrumfiket vid Hökartorget det nya epitetet Kafé Apati. Resten av låtarna är mer eller mindre kollektiva verk. Upphovet till AMU är mycket Tors förtjänst. Vi gjorde också en inspelning av en instrumental låt som hette Häxan. Tyvärr finns inte den inspelningen bevarad.

Kafé Apati

AMU

Nattens svarta demoner

Egoism

Kärlekens död

19 oktober 1980

Under den här tiden hade Klubben Tonkällan öppnat. En händelse som vitaliserade musiklivet i Hedemora. Än så länge fanns det ingen Dalarock men Tonkällan körde klubb och ordnade konserter. I oktober var ”Jukka Tolonen band” engagerade för en spelning i Vasaskolans aula. Vi blev tillfrågade om vi ville vara förband och vi var laddade och klara. Inför en fullsatt aula blir det här Konkurs finest hour. Det är ett band som desperat söker sin identitet i samtliga av sjuttiotaltes musikgenrer och samtidigt lyckas ro det hela i hamn. Allt finns här. Progg, pop, rock och punk. Spelningen videodokumeterades av Erling Skjöld och vi spelade faktiskt bra.

Konkurs live i Vasaskolans aula 19 oktober 1980

Ett stort svin

Tar man hem nån för en natt och sen betalar natten med en femma till bussen kanske man förtjänar epitetet Ett stort svin. En ska-inspirerard dänga skriven på en höft. Bra jobbat Ullis.

Silverregnet faller

Runt 1980 hittade man silver i Garpenberg. Kanske var det den utlösande faktorn till det här mästerverket. Svensk pop stöpt i lokal Hedemoraform.  Kanske inte den vassaste texten man skrivit men inte heller den sämsta.

Häxan

Konkurs Tour de Force Häxan. Egentligen skrevs det här mammutstycket mer eller mindre för teatergruppen Humus pjäs med samma namn. De olika musikaliska vändningarna är många. Man kan skönja lite Kebnekajse, lite Pink Floyd samt annan blandad instrumentalkompott.

Kärlekens död / På ruinens brant

Konserten i aulan avslutas med Konkurs punkigaste låtar. Ganska raka rör för att vara Konkurs. Vi lyckas ändå stoppa in några små poppiga finurligheter som Buddy Holly-sticket i På ruinens brant. Jag tycker uppriktigt att vi förtjänade applåderna. Vi hade sannerligen jobbat för dom med blod, svett och tårar.

Ett sista Hurra!

I december 1980 brinner många ljus. Epoken Konkurs är snart över och så även tiden på Stationsgatan. Den nionde december mördas John Lennon. Fyra dagar senare, fredagen 13 december, gör Konkurs sin sista spelning.

Det är på en skoldans i Garpenbergs Folkets hus. Som en hyllning till Lennon gör jag en medioker tolkning av Working Class Hero. Allt andas en känsla av uppbrott och obesvarad kärlek. Vi spelar också en helt nyskriven låt som heter 13 minuter. Den pekar rakt in i nästa kapitel. Kanske finns där en möjlighet att andas löftesrik luft.

Jubileumsutlägg – Kafé apati 19 oktober 1980

Den 19 oktober är det 30 år sedan Konkurs spelade förband till Jukka Tolonen Band i Vasaskolan i Hedemora. Här framför vi vårt paradnummer Kafé apati.  Då hade låten redan varit med ett par år.

Genom fönstret på Centrumfiket kunde man se småstadslivet passera vy. På torget krängde man blommor. En gång stod Jokkmokks Jocke på ett flak och gned fiol så att taglet yrde. Snett åt vänster låg Stammens kiosk.

Tittar man lite längre neråt Åsgatan ser man Domusmuren. En av dom stora mötes- och festplatserna i Hedemora under 70-talet. Muren kan närmast beskrivas som ett Hades eller Dantes inferno mitt i småstadsidyllen. Lyfter man blicken lite till kan man se ända bort till Stationsgatan 1 där många av filmsnuttarna här på sidan är inspelade. Större var det inte och större är det inte.

Medlemmar i Konkurs: Ulrika Nordström | Jerker Green | Ola Höglund | Tor Dahlin | Åke Sellberg

Extrapersonal: Anders från Märsta och Georg Hurtig

Ett stort tack till Jan ”Joppen” Olsson för alla fina bilder. Jag tackar också Ulf Haase för den fina bilden från Åsgatan.

19 Responses to “Konkurs”

  1. [...] Det här är en publikbild från Caperdonich sista spelning i Sveaparken sommaren 1979. Om man går in i detalj på bilden så hittar man gitarristen som kommer att ersätta Thomas Fredriksson samma höst. Här på bilden är han 16 år men redan en hejare på att gnida på strängarna som om han vore arg. Inte mitt uttryck utan Travves. Jag minns inte vad Travve hette på riktigt, men han skrev så i instruktionerna till Ola när han ville att Ola skulle sätta musik till en text han skrivit som hette ”Travves Blues”. Ladies & Gentelmen – I give you Konkurs! [...]

  2. JGreen skriver:

    hehe!…ang stationsgatan hängande stockholmsbrudar:-).Katarina hette i alla fall den ena(kanske med C)….det minns jag då alldeles bestämt+ en del annat…och som kuriosa..så nämns just detta ”en del annat” i mellansnacket på Café Apati…där bandet sitter och ”sladdrar”…och där får vi också veta att hon bodde i Fittja….och att jag brukade åka dit och hämta henne, det var ju inte ens sant…men skvaller är ju sällan det……(jag åkte nämligen till Stockholm och hämtade henne..:-)*asg*
    ..men vad dom gjorde och varför de hamnade just i Hedemora kan jag då rakt inte komma ihåg. Initialt var det i alla fall inte för att träffa mig…

  3. Nyke skriver:

    Du din gamle tjejtjusare! Du har då svar på nästan allt! :-)

  4. Joppen skriver:

    Kallades inte Jerker för Härker…he he..

  5. JGreen skriver:

    …vilka påhopp!:-)…bara för att man råkar komma i håg ett namn……..bästa Joppen (hej föresten!)….jag tror du blandar i hop personer här…jag var så lugn och fin att jag nog i det närmaste var att betrakta som djävligt tråkig.

  6. JGreen skriver:

    ….asså!…vem spelar munspel på ”Daltons farm”.???….(..i ett desperat försök att byta samtalsämne..)

  7. JGreen skriver:

    …fan! det är ju du Sillen!!!…som spelar munspel!!! eller hur?….coool!!

    …jag älskar ett av rimmen i ” Daltons farm”…
    ”Sitter här på Daltons farm-
    Vita bönan känns så vaarm”
    ….jag undrar…det var inte så att Anders lämnade litet te i någon liten burk?
    (jag var ju inte med i själva skapandet av detta mästerverk… man blir ju litet fundersam)

  8. Nyke skriver:

    Spelar munspel kan väl diskuteras. En mer rättvis beskrivning är att jag blåser ut och in. Det var du som fick ta över Rickenbackern på Daltons.

  9. Frans skriver:

    Mumma för nostalgin!

  10. Ullis skriver:

    Tänk att den där Anders minns jag inte alls! Kanske var jag under den tiden tillfälligt kickad? Eller han hanske gick upp i dessa rökmolekyler kanska så på en gång! Katarina med C, minns jag då desto tydligare, och det var inte stavningen detta syftade till! =) Hon var intill döden kär i Jerka, men han var avvaktande och sval till alla andra pojkars förundran, då alla suktade svårt efter henne! Däför av ren avundsjuka hittades det på vissa ” smeknamn”.
    Jag skulle definitivt behöft en stylist, så jag såg ut!!! men det var ju det ljuva åttitalet och det var flera som såg urknäppa ut! Stolt är jag iaf över Konkurs, särskilt cafe´apati, som aldrig nånsin låtit lika bra som på den här inspelningen, å nu citerade jag min älskade änglavän Ole Bäck! Tack än en gång Åke för att jag får ta en resa på memory lane!

  11. Peter Lönnborg skriver:

    Förlåt mig, tyvärr ett litet sakfel Broder !
    Vid Stationsgatan var jag inte med och jammade – utan ni plockade upp, låt oss säga ”ekot från 60-talet” för att målmedvetet få till nåt som liknade en hippiefestival i Turbo. -Nåt av Tonkällans första gig. ”Ekot.”.. hade då inte stått på en scen på 5-6 år! Resultatet blev bra. Vi lirade iklädda peruker och någon på-annonserade att vi råkat stanna till i Hedemoratrakten under vår turné, på väg till Örebro för konsert och att vi hette Pete & The Nipples.! Jättebra namn – men jag visste ingenting om det klatchiga namnet förrän efteråt! ”All the groovy people” gillade det här, verkade det som!? ……

    (…drygt 5 år senare bad någon mig hoppa in som gitarrist i Tonkällans husband – en kväll. Så blev det och så var det i ca. 3år. Även där kom vi att heta just Pete & The Nipples – utan min vetskap, med ny besättning.., men det är en helt annan historia…. ) ….sorry!…

    Peter L.

  12. Nyke skriver:

    Peter. Du ska alltid slå en på fingrarna. Nu måste jag ju skriva om hela kapitlet om Pete & The Nipples. Du har givetvis helt rätt. Vi hette väl aldrig Pete & The Nipples 1975. Aj, aj, aj.

  13. J.Green skriver:

    Tack Ullis för att du berättar hur det verkligen var beträffande detta med Chatarina, med ”c”,(och ”h” har jag nog för mig) näää det ”klickade” inte riktigt där…men jag kommer bestämt i håg att hon var hur trevlig och nice som helst….dessvärre kommer jag nu också i håg att jag kanske inte inte var det.
    Vissa saker man sagt och gjort har kanske inte alltid varit sådär fantastiskt djävla genomtänkta…typ…och den insikten är jag ju säkert helt ensam om att ha….not!

    Jag tror att du tillfälligt sparkade dig själv medan Anders var på gästspel..kanske var du upptagen med annat helt enkelt.
    Jag minns nåt gig vid gammelgården…och någon kul reccension på denna i lokalblaskan…..det måste ju ha varit sommaren 80….eller?…är jag ute och flipprar nu igen?

  14. Ullis skriver:

    jadu Jerka, vi två kommer nog alltid att vara varandras sanningssägare, fast du mer än jag! =) men det kan jag behöva….
    En rolig recension i blaskan minns jag, jag klippte ur den också, men var den är och om den finns kvar efter diverse flyttar är ganska osäkert. men jag har en resväska med minnen ( vilken bra titel på en låt föresten) som jag vid tillfälle, och när jag har en enorm massa tid över, ska gå igenom. Ska såsmåningom operera handleden, då kan det bli! Jag undrar om det var tidigare nämda Thomas Kärnbo som skrev den?
    Bra var den iaf!

  15. J.Green skriver:

    ..asså….jag har nåt svagt( och säkert helt fel) minne att det var någon ”Rönnelid” som skrev den…fast det verkar ju sjukt,,,han var väl yngre än oss..typ…och vi var ju så fruktansvärt unga då…och oskuldsfulla ( i alla fall jag).*asg*….nä nu får det vara slut på tittande i backspegeln på ett tag…jag måste vidare i världen…har ju liksom inte riktigt blivit ”rockstjärna” ännu…och skam den som ger sig, jag är inte riktigt klar ännu.. jag har ju bara försökt i 30 år, så jag tänker allt fan ge det några år till:-)
    Av all den tid jag lagt ned på musik under åren …så utgör tiden med Konkurs mindre än 3%. Hela den perioden i Hedemora med Caperdonic och kunkurs är väl ca 1% av mitt liv. Jag har gjort 150 låtar sedan ”nattens svarta demoner” ..men den är fortfarande den första…men antagligen kanske den sämsta:-)

    Jag tycker det är kul att titta tillbaka på den här tiden, det är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum. Det är bättre ”bilder” än jag trodde…jag är impad över hur bra ”konkurs” faktiskt var…jag är impad över ”sillens” låtskrivar talanger…och att han liksom jag envist fortsätter i jakten på att hitta ”det” och fortfarande skriver bra låtar och på svenska dessutom…respekt.
    Jag är också impad över Olas diciplinerade gitarrspel som var för sin tid innovativt…och Tors bankande som saknade motstycke i den staden i alla fall…Ullis stämmor och sång som alltid satt där den skulle. Det var bra skit då…”Pink Floyd i knätoffs” , som sillen skrev någonstans…. Vi lät som omvärlden lät just då..fast komprimerat. Vi tog in det vi kunde komma över och petade in ALLT i alla låtar …samtidigt. Skall följa fortsättningen på sillens och Olas musikaliska äventyr som jag hoppas kommer i nästa kapitel.Skall bli kul, för om det ”kapitlet” vet jag intet.
    Ha en fantastisk sommar…den är snart här:-)
    Tack sillen för att du petat i hop detta.(…och jo det kommer en gitarr snart …har bara blivit ruskigt mycket …igen)
    /J

  16. Nyke skriver:

    Gracias Hombre Jerker! Det är människorna som är historierna och inte tvärtom. Du kommer inte att slippa undan helt framöver om du trodde det. Våra vägar korsas igen lite längre fram här. En bra sommar till dig också. Håll bönan varm och tequilan kall utifall jag skulle råka ramla förbi för ett sångpålägg i sommar. / åke :-)

  17. Ola skriver:

    Jag gick i ettan gymnasiet och hade precis börjat intressera mig lite mer för gitarren. Jag bytte till mig en SG-kopia mot en sjuttifemma sprit. Sen bytte jag bort den och köpte en Tele DeLuxe och en Marshall-stack. Jag minns inte vem som lärde mig detta med barréackord men alla som spelar gitarr vet att det finns ett ”före” och ett ”efter” barréackordet. Där befann jag mig, på ett ungefär. Brown Sugar, på dig.

    Jag (och Jörgen från Horndal) hade Åke som gitarrlärare. Jörgen och jag spelade i samma band, (tillsammans med Kent Olandersson, Torsten Livion, Ernst Dahlin (ibland) och Tor Hillborn).

    Jag hade sett både Syrgas och Caper Donich live några gånger och gillade Caper Donich skarpt. För mig var det naturligtvis STORT att bli inbjuden att spela med dem. Det var inte SOM en dörr som öppnades – det VAR en dörr som öppnades. Musiken är en sak: jag minns hur fascinerad jag var, och är, över uppbyggnaden av t ex Cafe Apati. (Hur den låten har påverkat och blivit en slags grund för mitt eget plinkande – nästan alltid när jag försöker skriva en låt kommer maj-ackorden tillbaks!) Anders från Märsta minns jag, rösten från gruvan likaså. (Jag åkte bil med Rösten från Gruvan på fyllan, tror jag – om det inte är nån annans minnen – nån som känner igen dem? Dina borttappade minnen kan finnas här om det är nån som vill ha dem – återlämnas mot beskrivning. Men om jag minns rätt så var det Tor och jag och Rösten och färden gick delvis på vänster sida av Åsgatan, han var packad och det var vi med. Men som sagt, det kan lika gärna vara någon annan än jag, jag litar inte på mitt minne alla gånger.

    Men jag tror att jag minns det också som en kamratskap som jag växte in i undan för undan. Bandet, Stationsgatan, alla som hängde där, fester som vardagskvällar. Nätter, vin och kassettband, ”har du hört den här?” eller den här? eller den här? Vi LÄRDE varann mycket om musik. Man spelade in blandband. Bytte. Lärde sig förstå, både musiken och varandra utifrån musikaliska preferenser.

    Jag känner fortfarande stor tacksamhet till Åke för att han plockade med mig på den här resan. Det betydde mycket för mig. Jag kanske bara var halv-med, på nåt sätt, lite ung, lite grön. Men det var en kul tid. Clemens klubb, repningar på Stationsgatan, inspelningar med Ole och Kjell-Åke Olsson och mycket mer. Några år senare blev jag pappa och helt begravd i vuxenlivet på ett helt annat sätt. Och i och med det så tog mitt liv en annan riktning. Men jag säger som Jerker, stort tack Åke (och alla ni andra) för den här fina, fria och vårgröna tiden och tack Åke för den här promenixen längs minnenas allé.

  18. [...] Idag, 19 oktober, är det 30 år sedan Konkurs spelade förband till Jukka Tolonen Band i Vasaskolan i Hedmora. Dagen till är har jag lagt till ytterligare en låt från konserten. Ni hittar den längst ner på Konkurssidan. [...]

  19. Henke skriver:

    Kul brytning mellan progg och punk! Kafe Apati håller än, fint arrad och fint samspel, instrumenten lyssnar på varandras melodi.

Leave a Reply